Jag kan fortfarande känna skräcken, rädslan och hur äcklad jag var över att jag bara en timme innan pratat med dig, skrattat åt en skämt du sagt. Det var inte mitt fel men jag kan ändå känna det, skuldkänslorna, att allt som hände efter var mitt fel, men det är DITT, men tankarna finns där, hur hade det vart nu om jag bara vart tyst? Gått hem och sagt jag ville bara hem, gått till mitt rumt och somnat? Inget hände ju egentligen.. Ibland känns det som att jag gjorde fel, men just nu är min största mardröm att möta dig på stan, att se dig komma där gående mot mig, jag har ingen aning om vad jag skulle göra..